Gräsen snärjde sig samman
föll i varandras armar,
började sammanflätas till valv som dolde bäcken.
Nedsänkt i sommarens klädnad
flöt den utan att höras,
glimmade bara fram likt en silverkedja.
I sommarens mitt var blomman sig själv,
hennes vingslag var sommar.
Från grodd till frö var hon på flykt
med röda vallmovingar.

En blommande äng kan beskrivas bara av sina fjärilar,
bara rätt besjungas av sina bin.
Att hålla samman denna tusenflykt
och rätt urskilja biens sång
kan bara de feer som evigt övat.

Tagna i buketten vingla blåklockorna oroliga.
De försöker väcka dig ur din frånvarande storögdhet.
Det är ännu sommar, men torr och fröig.
Det är torrstråiga långdagar med uttorkande solvind.
Gräsväxten liknar ett sprött hår som mjällar av gräsfrön.
Vakna, storögda längterska
kalla dig själv tillbaka hit innan hösten!

Det hjärta som skars i nävern
har svullnat med åren.
Av trädets sav fick det liv och blev bulligt.
Några år till och det börjar klappa i skogen.

De vita hundlokorna med sitt skira blomflor
blev ödestugans sista gardiner.
Det ryggbrutna taket har fallit in i huset.
Stigen är bara ett band av gräsmark där ingen längre kommer.
Men enbusken och stenen har flyttat närmare varandra.
De ska gifta sig om hundra år.