Vår & Sommer 2026
Vårvindene
Ordet vårvindar har lenge blitt brukt som mer enn en meteorologisk beskrivelse. I nordisk tradisjon ble de sett på som bærere av forandring – en bevegelse som satte både natur og menneske i omstilling. Tidligere snakket man om at vårvindar “åpnet jorden”, fordi bakken begynte å puste og spre duft når luften ble satt i bevegelse.
Forskning viser også at milde vinder faktisk hjelper planter å styrkes: når stilkene beveger seg utvikles sterkere vev. På denne måten former vårvindar landskapet, ikke gjennom kraft, men gjennom gjentakelse og nærvær. Vårvindar er altså ikke bare en følelse – de er en stille medskaper av liv.
Tekstene som inngår er Erik Axel Karlfeldts dikt Mot Våra hentet fra boken Vildmarks- och Kärleksvisor fra 1895. Diktet er public domain.
Bildene i katalogen er fotografert ved Dammsjön og Högkulla i Solvarbo, Dalarna.
När ängen, den vattensjuka,
sitt första andpar har fått
och tranbären ligga där mjuka
och skifta i rött och blått,
då öppnar jag port och dörr,
som stängdes mot vintern förr,
ty kamrarna bli mig för svåra,
så snart det lider mot våra.
Jag vill som Noak ur arken
gå ut på den torkande jord
och tända i ödemarken
ett offer av lågande ord.
Likt duvor med oljoblad
dra grågäss mot norr åstad,
och i deras luftiga fåra
sin glittrande guldsäd strör våra.
Nu sjuder likt bäckarnas vatten
min blod, som rann lugn och sval.
Nu ropar som uven i natten
vart länge förstummat kval.
Det är som vart vemodsfrö
fick groddkraft av vårens tö,
och minnena kännas så svåra,
var gång det lider mot våra.
Hör horsgökens surrande giga
och lärkornas små positiv!
Hör bölande oxe och kviga,
som längta till vildmarkens liv!
Nu vridas vidjor och hank,
nu tjäras ekor och plank;
det rustas och fejas så svåra
att hedra den ljuvliga våra.
Snart grönska gärden och vretar,
snart blomma täppa och äng,
och flickan violer letar
att dofta invid hennes säng
och suckar med sorgeligt sus
och ler som i drömmande rus –
ty flickorna bli då för svåra,
så snart det lider mot våra.
Vårvindene
Vårvinder beveger seg stille gjennom landskapet, som en påminnelse snarere enn en hendelse. De bærer bevegelse uten tyngde og forandrer verden med en mild hånd. De feier over bakken, gjennom trekroner og langs åpne områder der lyset tar tak. Alt som vokser ser ut til å reagere instinktivt på dem, som om luften selv vet hvor den går.
Vårvinder åpner opp rom. De finner veien inn i kropper og tanker, oppløser det som har stått stille, skaper rom for pust og nye retninger. De dveler ved skrittene vi tar, i blikket som heves, i følelsen av tilstedeværelse. De bærer med seg duftene av jord og liv, av begynnelser og muligheter. De berører verden uten å kreve noe tilbake.
Vårvinder lover ingenting. De forklarer ingenting. Men i bevegelsen sin er det en stille sikkerhet: at alt allerede er i gang.