Vår & Sommar 2026
Vårvindar
Ordet vårvindar har länge använts som mer än en meteorologisk beskrivning. I nordisk tradition sågs de som bärare av förändring – en rörelse som satte både natur och människa i omställning. Förr talade man om att vårvindar “öppnade jorden”, eftersom marken började andas och sprida doft när luften sattes i rörelse.
Forskning visar också att milda vindar faktiskt hjälper växter att stärkas: när stjälkar rör sig utvecklas starkare vävnad. På så sätt formar vårvindarna landskapet, inte genom kraft, utan genom upprepning och närvaro. Vårvindar är alltså inte bara en känsla – de är en tyst medskapare av liv.
Texterna som ingår är Erik Axel Karlfeldts dikt Mot Våra hämtad ur boken Vildmarks- och Kärleksvisor från 1895. Dikten är public domain.
Bilderna i katalogen är fotograferade vid Dammsjön och Högkulla i Solvarbo, Dalarna.
När ängen, den vattensjuka,
sitt första andpar har fått
och tranbären ligga där mjuka
och skifta i rött och blått,
då öppnar jag port och dörr,
som stängdes mot vintern förr,
ty kamrarna bli mig för svåra,
så snart det lider mot våra.
Jag vill som Noak ur arken
gå ut på den torkande jord
och tända i ödemarken
ett offer av lågande ord.
Likt duvor med oljoblad
dra grågäss mot norr åstad,
och i deras luftiga fåra
sin glittrande guldsäd strör våra.
Nu sjuder likt bäckarnas vatten
min blod, som rann lugn och sval.
Nu ropar som uven i natten
vart länge förstummat kval.
Det är som vart vemodsfrö
fick groddkraft av vårens tö,
och minnena kännas så svåra,
var gång det lider mot våra.
Hör horsgökens surrande giga
och lärkornas små positiv!
Hör bölande oxe och kviga,
som längta till vildmarkens liv!
Nu vridas vidjor och hank,
nu tjäras ekor och plank;
det rustas och fejas så svåra
att hedra den ljuvliga våra.
Snart grönska gärden och vretar,
snart blomma täppa och äng,
och flickan violer letar
att dofta invid hennes säng
och suckar med sorgeligt sus
och ler som i drömmande rus –
ty flickorna bli då för svåra,
så snart det lider mot våra.
Vårvindar
Vårvindar rör sig stilla genom landskapet, som en påminnelse snarare än en händelse. De bär rörelse utan tyngd och förändrar världen med en varsam hand. De sveper över marken, genom trädens kronor och längs öppna ytor där ljuset får fäste. Allt som växer tycks svara dem instinktivt, som om luften själv vet vart den är på väg.
Vårvindar öppnar rum. De letar sig in i kroppar och tankar, löser upp det som stått stilla, skapar plats för andetag och nya riktningar. De dröjer sig kvar i stegen vi tar, i blicken som höjs, i känslan av närvaro. Med sig bär de dofter av jord och liv, av början och möjlighet. De rör vid världen utan att kräva något tillbaka.
Vårvindar lovar inget. De förklarar inget. Men i deras rörelse finns en stillsam visshet: att allt redan är i gång.