Höst & Vinter 25/26
Hemlängtan
Redan de gamla grekerna ... Ordet hemlängtan härstammar från ursprungsbetydelsen av nostalgi (grekiskans nostos 'hemkomst' och algos 'smärta'. Så tidigt som i Homeros Odysséen används ordet för att beskriva känslan av en särskild sorts smärtsam längtan.
Texterna som ingår är inspirerade av den svenska dikten Omkring tiggarn från Luossa skriven av Dan Andersson år 1917, nu bearbetad av ChatGPT. Originaldikten är public domain. De inkluderade dikterna är en modern parafras och inte ett direkt citat.
Bilder i katalogen är fotograferade vid hembygdsmuseet Åsgårdarna i Säter, Dalarna. Vi tackar Kurt Fosselius för förtroendet och för att han lät oss besöka dessa vackra, historiska hus.
Det är något bortom bergen,
bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor,
bakom heta hjärtat mitt.
Hör du något gå och viska
i det stilla sakta suset?
Det är något som blir tystat
och som icke kan bli sagt.
Det är något som mig söker
– i det sökta aldrig funnet –
det är något som mig leker
– i mitt hjärta, dolt och hett.
Det är något jag vill äga
utan att det kan förvärvas,
det är något jag vill säga
men som inte blir medgett.
Det är något jag vill ge dig
som blott livet kan förlora,
det är något jag vill kalla
påvars svar jag aldrig får.
Det är något som ska döda,
det är något som ska bliva,
det är något i min själ som
ropar efter världsallt svar.
Det är något som är bortom
alla himlar, alla stjärnor,
det är något bakom detta,
bakom det vi kallar vårt.
Det är något inom oss som
är oss fjärran likt en fågel,
det är något bakom tingen,
något bortom dem vi når.
Hemlängtan
Hem är inte alltid där vi började, utan där vi tillåter oss att vila. En plats som inte mäts i mil, utan i andetag som får bröstet att mjukna. Det är där blicken inte behöver vakta, där hjärtat kan slå utan att gömma sig.
Att andas utan brådska, att möta spegeln utan krav, att känna att varje steg bär oss närmare oss själva. Hem är när ensamheten inte längre känns som tomhet, utan som en stilla famn.
En dag inser vi att hemlängtan aldrig var en riktning – den var en rörelse inåt. Och då, mitt i tystnaden, hör vi den varma, trygga rösten som säger:
“Du är hemma nu.”